livspusslet

Livspussel – att få ihop alla delar till en balans?

Många är vi som strävar efter att få ihop vårt s.k ”livspussel”. Att känna känslan av att vi faktiskt får ihop jobb, barn, familj, vänner, aktiviteter och vår egen tid till ett pussel där alla delar passar ihop, till en  symmetri, till en balans. Inte bara logistiskt och praktiskt utan kanske mest, för vår egen del i varje fall, känslomässigt. Vi vill gärna att alla ska känna sig nöjda med hur vi valt att leva våra liv. I varje fall de närmast inblandade, såsom våra familjemedlemmar och inte minst oss själva.

Så länge vi själva och samhället strävar efter ökad produktivitet och därmed ökade krav i våra arbeten, där vi förväntas vilja jobba mer, där barnen ska ha många aktiviteter, sträva efter höga betyg i skolan, där vi själva ska vara vältränade och hälsosamma, äta ekologiskt, återvinna och göra smoothies, samt självklart ha fina boenden och tid för många vänner tror jag det är svårt att alla delar ryms utan bekostnad på något annat. Det är kanske just det vi måste acceptera, att för att lägga till något måste vi ta bort något. Vi kan inte göra allt och helst samtidigt, det är omöjligt. Dessutom händer det saker i livet. Folk mår dåligt av olika anledningar, stressen ökar både för vuxna och barn, människor föds och dör och går igenom många olika livsfaser och kriser under tiden, företag drar ner och folk sägs upp, man måste tänka om kring jobb och karriär. Och vad menar vi med karriär egentligen? Idag förväntas var och en ta ansvar för sin egen karriär, vad den än må bestå av. Att man tar ansvar för sitt eget lärande, för den som inte utvecklas och ständigt lär sig nytt hamnar efter på en ständigt föränderlig arbetsmarknad. Detta innebär än mer ökad stress på många som inte känner de har förutsättningar för att sätta sig i skolbänken eller inte har ett jobb där de kan utvecklas. Idag förväntas att vi känner en högre mening med det vi gör och om vi inte gör det uppmanas vi att tänka nytt, söka nytt, börja om. För mig innebär just karriär att jag gör något jag brinner för, något jag känner mening med och känner att jag kan bidra med, till samhället och direkt till människorna. Att det jag gör har någon betydelse i det stora hela och i det lilla. Det tror jag alla människor vill känna.  Detta kan dock få konsekvensen att vi lägger för mycket tid, kraft och energi på vårt arbete. Kraft som vi egentligen skulle ha behövt till min familj och till oss själva. Som egen företagare har jag även upptäckt att gränsen för arbete och privat ibland blir otydlig.

Så är det ens möjligt i det samhälle vi idag lever i att uppnå en balans? Eller innebär balans helt enkelt att det går upp och ner? Att tiden vi lägger på olika saker i livet varierar och att vi kanske måste acceptera att det ser ut just så? Det svåra blir väl när man säger att det handlar om prioriteringar. För alla vill vi väl prioritera ”rätt”, d.v.s. tillräckligt mycket tid på våra arbeten så att vi själva och våra chefer och kollegor är nöjda, mycket tid för vår familj eftersom vi självklart vill umgås med våra barn och familj. En del tid på vänner för de är viktiga för oss och såklart tid med oss själva för det behöver vi alla. Hur vet vi vad som är lagom med tid till varje del av våra liv? Återigen, att denna tid kanske varierar olika delar av livet och att det är helt ok. Att om vi lägger mer tid på en del så bör vi vara medvetna om att det är på bekostnad av en annan del. Kanske är det just det vi måste förlika oss med.

Om man dock lägger väldigt stor del av sin tid på sitt arbete och är helt slut när man kommer hem och varken har lust eller energi till sina barn, sig själv eller något annat eller om man tvärtom inte känner någon som helst glädje i sitt arbete är det kanske dags att tänka om. Men att tro att målet är att vi ska uppnå balans i ett samhälle som hela tiden premierar högre effektivitet och tro att vi kan planera oss till balans tror jag blir skevt och helt fel faktiskt. Jag tror att vi gör det bästa vi kan de allra flesta av oss och att vi ibland skulle må bra av att stanna till och bara känna efter vad som faktiskt känns bra just nu eller vad som faktiskt känns mindre bra i våra liv. För kanske är det när vi stannar upp mitt i processen, när pusselbitarna inte riktigt passar ihop och att inte försöka tvinga ihop bitarna utan istället stanna upp och låta känslan sjunka in, kanske är det då vi ser helheten. Antingen accepterar vi att det saknas en bit eller tvärtom är en bit för mycket och låter det vara så eller så letar vi reda på biten som saknas eller tar bort biten som är överflödig och bara rör till det. Oavsett vilket så tror jag att grunden är att acceptera att pusslet inte alltid blir som vi tänkt och att det är helt ok. Samt att faktiskt också stanna upp och reflektera på vägen. Vad tror du?

Add A Comment